Nacka 2010-09-24
	Nacka Miljövårdsråd

Synpunkter på Nackas kulturmiljöprogram

Kulturmiljöprogrammet är ett gediget och väl genomfört arbete. Det innefattar miljöer med anor från medeltiden till 1900-talets mångmiljonbyggen. Huvudvikten ligger vid ett urval kulturhistoriskt intressanta byggnader. De byggnadshistoriskt karakteristiska dragen framträder i texten och framförallt i de utmärkta fotografierna. Ett roligt exempel är sommarvillorna i skärgården från 1800-talet och början av 1900-talet med sin fantasifulla utformning. Vem har tidigare sett arkitekturen på Tegelön? Varje miljö som tas upp har försetts med en ruta med "förhållningssätt". Där markeras hur den kulturhistoriska miljön bör respekteras vid framtida byggnation. En betydelsefull kunskap för kommunens stadsplanerare.

Kulturmiljöprogrammets perspektiv

I inledningen framhålls det historiska perspektivet. Närvaron av det förgångna betyder mycket för den enskilda människans välbefinnande står det. För att kunna ta till sig det förgångna måste man också kunna förstå det historiska skeendet i stora drag. Här kunde stadsplanerare och övriga läsare fått mer historisk information.

Järnvägen

Nacka präglas av närheten till Stockholm. I slutet av 1800-talet och omkring sekelskiftet 1900 tar en kraftig urbaniseringsprocess fart med industrialism och stark befolkningstillväxt. För Nackas del är Saltsjöbanan som tillkom 1883 ett karakteristiskt exempel på detta. Den var förutsättningen för tillkomsten av industrierna i Sickla och Järla och villasamhällen i Storängen, Lillängen, Saltsjö-Duvnäs och hela Saltsjöbadens samhälle.

En stor brist i förslaget är att det inte står något om Saltsjöbanan. Givetvis bör Saltsjöbanan som sådan och inte bara de avbildade stationshusen i Saltsjö-Duvnäs och Solsidan utan även stationshusen i Nacka, Storängen och Igelboda, väntkuren i Lillängen samt depån och stationen i Neglige inkluderas i kulturmiljöprogrammet och åtnjuta ett starkt kulturhistoriskt skydd.

Kulturlandskapet

Kulturmiljöprogrammet specialiserar sig på byggnader, endast i förbigående behandlas kulturlandskapet. I och med att den moderna samhällsutvecklingen påbörjades, inskränktes kulturlandskapet med jordbruk och boskapsskötsel allt mer och mer. En förändring som alltjämt pågår. Utvecklingen av kulturlandskapet i Sverige tog fart under 1700-talet då man började inhägna skog och annan mark till beteshagar. Detta betespräglade kulturlandskap är ett landskap som många svenskar förknippar med sköna naturupplevelser, ett landskap med hagar och ängar, rika på blommor av alla de slag. Det är det landskapet som från mitten av 1900-talet växer igen till skogs- och slyområden, om det inte redan exploaterats av byggenskap. Det är det landskapet som vi i dag med stor möda försöker återskapa, till exempel genom att bilda naturreservat. Inom Europa har EU gått i bräschen för att stödja vård av kulturlandskapet.

Bland annat på Sicklaön utvecklades ett herrgårdslandskap kring gårdarna Sickla, Järla, Duvnäs, Skuru och Nyckelviken. Där hade man råd att låta ekarna stå kvar till skillnad från bondejorden som kalbetades. Därmed utvecklades ett eklandskap som har mycket höga natur- och upplevelsevärden.

Skuruparken

Ett exempel på kulturlandskapet är Skuruparken, som inte omnämns i Kulturmiljöprogrammet och endast marginellt i Grönprogrammet. Skuruparken är en engelsk landskapspark från slutet av 1700-talet. Den har inspirerats och ritats av Fredrik Magnus Piper, samme man som anlade Hagaparken. Den består till 75% av nyckelbiotoper främst på grund av de gamla ekarna. Enligt Skogsstyresen har den mycket höga naturvärden. 1904 kallades den del av Skuruparken som ska bli naturreservat för Kalv- och oxhagen. För närvarande är parken igenväxt och förfallen, samtidigt som den har stora skönhetsvärden. I åratal har den utsatts för starka exploateringshot. Vi hoppas att den före 2010 års utgång ska bli naturreservat.

För Nacka Miljövårdsråd